Stolt över ...

Det är lätt att rusa framåt i livet, och givet att blicken riktas ditåt är det lätt att glömma det som ligger bakom. Jag har en tendens att se framåt och därmed missa att stanna upp vid de saker jag gjort och faktiskt är stolt över. I det ligger så klart också en tendens att inte vilja "malla mig", men att våga känna stolthet handlar ju också om att se sig själv som värdefull och ta hand om det som är jag. Så här kommer några av de saker jag är stolt över.

... att ha blivit utsedd till förebild.

Det kändes lite maffigt att dåvarande demokratiministern Birgitta Ohlsson valde att lyfta mig och Stella McCartney som förebilder på sin egen hemsida.

... vad mina förlag bidragit till.

När jag startade Vilda så blev det en stor debatt i kultursverige om lämpligheten i att ha en styrande värdegrund för ett förlag, det ansågs skada kvaliteten. Jag debatterade på DNs kultursidor och på ett välbesökt debattsamtal på Kulturhuset, men inom kort tillstod även de större etablerade förlagen att Vilda och Olika drivit utvecklingen framåt även hos dem (intervju på SVT), och i dag känns faktiskt den debatten som fördes då som irrelevant - så skulle samtalet inte ha förts idag.

Men det är naturligtvis också fantastiskt med tanke på alla läsarreaktioner, föräldrar som kommit fram och gråtit av tacksamhet eller bara berättat vad möjligheten till identifikation betytt för dem.

... att ha varit en del av det förändrade samtalet om moderskap.

Moderskap har länge problematiserats inom litteraturen. Men under 2000-talets början var den dominerande bilden av att vara mamma okomplicerad och ytlig. I och med boken Uppdrag Mamma upplever jag att samtalet förändrades och många vittnade om hur den och efterföljande Uppdrag Familj kom att spela en viktig roll i att orka med den vardag som för de flesta familjer är ganska så kämpig.

... att ha fört in hen i svenska språket.

Vi hade pratat om hen länge på förlaget jag var med och drev, men inte sett att världen var redo. Det var så mycket annat vi behövde förklara. Men så kom tiden då det kändes rätt och vi hittade Jesper Lundqvist som var en ordkonstnär som lockades av vårt förslag och skrev Kivi och Monsterhund som kom ut 2012 och efter det var bollen i rullning. Det är en process som visat för mig att det som folk säger är omöjligt, faktiskt KAN vara möjligt.

Det är alltid lite klurigt att välja vad som är intressant eller relevant information att delge andra om sig själv. Det beror ju på varför du som läser det här har sökt dig in här, eller hur?

Jag skulle kunna berätta att jag är uppväxt i en betongförort i södra Stockholm där det kulturella kapitalet inom familjen säkerligen spelade roll för att jag (och Julia) skulle hålla igång skoltidning och sätta upp egna pjäser under både grundskola och gymnasium. Tillsammans med Wanda drev jag skoltidningen Orcus på Farsta gymnasium, innan jag tog ett år ledigt (och reste runt som barnflicka med Titiyo). Sista året i gymnasiet gick jag på Södra Latin och tog tillsammans med två kamrater (Karolina & Marimba) steget ut från skolvärlden och drog igång Plebs, ett gratis kulturmagasin som vi under ett par år finansierade med fester och spred i ställ runt om i stan, vi nådde en upplaga om 10 000. Den gav mig också mitt första betalda journalistjobb (Aftonbladet).

Jag skulle också kunna berätta hur jag fick barn ganska tidigt och hur det blev ett feministiskt uppvaknande på så vis att det var först då jag såg hur extremt trycket är i form av olika förväntningar både på mig och barnets pappa, men även eller kanske framför allt på barnet själv. Det här ledde mig till den första bok jag skrev i, antologin Uppdrag: Mamma (Albert Bonnier förlag) som ville ifrågasätta den gängse bilden av moderskapet.

Det där med barn följde mig in i nästa spår i livet; barnlitteratur och förlag. Jag läste för mina barn (ja, de blev snart till fler) och jag kunde inte riktigt förstå varför böckerna vi läste rimmade så illa med de samtida värderingarna och samtidens mångfald. Därför startade jag Vilda förlag tillsammans med Pamela von Sabljar och så småningom gick förlaget samman med Olika förlag som jag drev med Marie Tomicic under nästan tio år. Syftet var att bidra med böcker som kunde ge fler barn spegling, visa på fler möjliga sätt att vara och leva och helt enkelt gestalta den mångfald som finns i samhället på ett självklart och inkluderande vis. 

Åren då jag jobbat med normer har fungerat som en ständig  vidareutbildning. När jag för ett par år sedan tackade ja till min första stora utbildningsinsats blev det ett tillfälle att lära mer. Jag skulle utbilda alla Huddinges förskolepedagoger, över 800 personer, i normkritik. Då fanns det inte mycket skrivet om det och jag grävde, funderade, konkretiserade - och det blev en föreläsning, men också en bok på temat. Den skrev jag med Johanna Ivarsson som bland mycket annat bidrog med konkretiserande genom övningar, för grejen är ju den att förändring sker inte i tanken - den sker i handling.

Efter att ha drivit förlag i över tio år längtade min själ efter frihet. Jag ville ge mig själv möjlighet att utforska, ge kreativiteten plats att växa och framförallt ville jag skriva mer. Både facklitteratur och barnböcker; och jag ville ge mig en chans att göra något jag aldrig gjort förut; leka mig fram till ett skönlitterärt skrivande för vuxna. Jag sålde min del i förlaget och sökte mig till skrivande sammanhang, först Långholmens författarskola, och sedan in i universitetsvärlden och nu har jag en magister i litterär gestaltning och ger skrivandet en självklar plats i livet. Jag fortsätter skriva böcker, engagerar mig i författares villkor och det samtida kulturlivet genom att sitta i styrelsen för Författarcentrum Syd (just nu som ordförande) och har letat mig tillbaka till att jobba med andras text och har en deltidstjänst som redaktör. 

... att vi fick Rättvisepriset.

År 2012 delade Rättviseförmedlingen ut Rättvisepriset till Olika förlag, främst som en reaktion på att vi lanserade boken Kivi och Monsterhund (av Jesper Lundqvist och Bettina Johansson), den första skönlitterära bok som använde hen istället för hon eller han. Jag skrev minst fem debattartiklar, deltog i samtal i paneler radio och teve under flera månader och nu ett par år senare är hen en självklart del av det svenska språket.